Det är 10:e året som jag tävlar i denna underbara sport. Armbrytning är en del av mig. En del av mitt liv. Varje dag är du med mig på något sätt. Jag tänker på armbrytning minst en gång per dag. Året om. Och det är väl det som gör att jag tog Guld iår.

Tack till huvudsponsor som gör det möjligt att få göra det jag älskar så mycket, mina föräldrar, Mamma och Pappa. Utan er så hade jag inte varit där jag är idag.

Ni är mina förebilder! Starka individer med hjärtat på rätta stället!

Min Älskade sambo Mats <3
Jag Älskar Dig! Tack för att du finns med mig alltid!
Tillsammans är vi Starka!!!

... och är på väg upp igen.
Skön känsla!!!
Man hittar tillbaka till livsglädjen :-)
Det är tungt att resa sig efter att ha åkt huvudstupa rakt ner i underjorden. Men när man har stått i botten, fått jävligt ont överallt i hela kroppen. Då är det dags att resa på sig igen, ta nya tag, sikta uppåt ovan stjärnorna så kanske man når månen iallafall om man inte tar sig ända till stjärnorna.

Vad jag menar är att jag börjar må bättre ;-)

Jag orkade gå ut med Emelie i en kvart. Bara det är ett stort steg ifrån sängliggande.
För den som inte har det här är det svårt att förklara vad som händer. Men jag ska försöka att förklara.

Man får nu ha i åtanke att det har byggts upp sakta men säkert. Och det är inte alls säkert att du är med på att du håller på att åka utför innan det tar en jävla fart nerför och du har ingen chans att göra något åt det.
Och det finns inte så mycket för en att göra åt saken. Utan man får klamra sig fast så gott det går och bara hoppas på att man inte landar på huvudet.

I mitt sista stadie denna gång hade jag tyvärr landat på huvudet och blev sängliggande "dagen efter".
Den här gången är som jag beskrev det i förra inlägget.
Men det som är svårt är att ta det lugnt med att resa sig igen. Man får göra som jag gjorde idag och bara gå en liten promenad på en kvart och vara nöjd över att man klarade det. Men problemet för mig är ju att jag känner att jag kan göra allt nu som jag har missat, helst på en gång. Det är ju här man får passa sig för att inte göra för mycket. Man måste tillåta sig att sitta still, ligga still, och ta det lugnt. För gör jag inte det så åker jag utför fortare och hårdare nästa gång. Och det vill jag ju undvika.

Och hur har jag kommit fram till detta då? Jo!
Jag har åkt kana många gånger och varit för snabb att komma tillbaka...

Givetvis måste jag gå till Vårdcentralen och ta blodprov och se hur mina värden ligger...
Det är det ända sättet jag har att kolla på så dem kan justera min dos av medicin jag äter och den är med mig hela livet.

Hoppas att jag har förklarat bra nog.

Nu siktar jag mot nya mål!!!

Min älskade kropp har inte alls haft det lätt ett tag tillbaka och idag nådde den troligtvis/förhoppningsvis botten.

Har haft så ont så att när någon har bara rört vid mig så har det gjort jätteont.
Och det är som jag har befarat länge att jag är feldoserad.
Käkar ju Levaxin för min sköldkörtel.
Hade tid idag igen för en provtagning. Och då fick jag även en tid för det som har gjort att jag har kliat mig i en veckas tid ungefär. Jag fick någon typ av allergimedicin och kortison i tablettform som jag ska äta nu ett par dagar framöver. Hoppas verkligen att det hjälper!!!

Det som är också är att jag har gått upp typ 7 kg på 1 o 1/2 vecka varav 5 kg gick jag upp på 7 dagar.
Det är verkligen frustrerande att se hur det bara stiger upp på vågen och det bara ökar utan att jag har ätit mer eller något annat som ger en förklaring på en sån snabb viktuppgång. Och när man är stor redan från början så hjälper det ju inte till att man går ännu mer upp i vikt. Särskilt när man vet att man har ät ätit ungefär som vanligt, innan någon viktuppgång.

Idag på morgonen kändes det helt okej ändå att stiga upp. Lite ont gjorde det men inte så mycket så jag stördes av det (har en ganska hög smärttröskel). Hade tid hos vårdcentralen kl 08.00 Då gjorde det inte mer ont än vanligt.
Vid kl 10.20 hade jag fått en "akuttid" angående att det kliade. Och då var det också rätt lugnt.
Sen kom Mats och Emelie ner till stan och vi tog en promenad hem. Vi gick inte direkt hem utan vi gick en omväg.

Portalen

Kärlekskullen

Vi gick igenom

Jag tycker att det är fint på kyrkogårdar. Oftast är det väldigt iordninggjort. Krattat och fint. Massor av blommor. Fina gravstenar.
Vackert helt enkelt.

Sedan gick vi vidare

Vi gick igenom

Här hade jag börjat att få lite mer ont men inget som störde mig fortfarande.

Tänk att få bo under ett träd när man har dött.
Vackert

En del dör ju alldeles för tidigt <3
Men vilka fina stenar!

Sedan gick vi längs med

Här hade jag fått ännu ondare

Sen kom vi in på Elins, köpte det vi skulle på Ica. Hämtade ut medicinerna. Och började gå hemåt. Då hade Emelie börjat vakna till efter att ha sovit hela vägen från stan.
<3 Goa Unge <3
Nu är kl ca 13.30 och Emelie vill ha mat. Vi bestämmer oss för att sätta oss på bänken 100 m från Elins.
Nu hade kroppen börjat säga till på allvar att nu orkar inte jag mer!!! "Gå hem och lägg dig"!!!
Emelie fick sin välling och vi gick hem, sakta. Det gjorde ont i vart enda steg jag tog nu. Och det är ju typ inte långt ifrån Elins och hem. Men det tog väldigt lång tid och jag sa till Mats att han kunde gå före och börja med maten.
Hamburgare stod det på menyn idag. Gott!!!
När jag väl kom hem med Emelie gjorde det så ont i kroppen när jag lyfte ner henne på golvet att jag bara ville krevera. Maten blev klar och vi åt och sen sa kroppen Tack för mig och jag gick och la mig. Somnade direkt. Väldigt skönt och behövligt. Det var vid ca 16.00 jag gick och la mig. Vid 20.00 vaknade jag igen. Fortfarande jätteont men lite gladare. Men det skulle inte bli långrandigt för vid 22.30 gick jag och la mig igen. Och här ligger jag... Hoppas att jag somnar snart!! Skulle behöva det.

Så har min dag sett ut. Hoppas att jag mår bättre imorgon!!!

Måndag till Fredag så har jag gått YKBkurs i Götene. Det gick bra! Man är ju tvungen att gå den för att behålla sitt YKB kort.
Om jag inte hade gjort det innan oktober så hade jag varit tvungen att gå om hela den utbildningen på 180 timmar och det är ju onödigt när man har möjlighet att göra 35 timmar.
Så nu har jag gjort det.
SKÖNT!!!

...inte vill vara med så blir jag väldigt frustrerad.

I morse åkte jag iväg till Skara där jag har utbildning, idag och imorgon (ADR farligt gods). Och jämt när jag står inför nya saker blir jag lite nervös. Det blir ju de flesta. Men idag hade min hjärna ballat ur totalt.

Jag har inga problem med att träffa nya människor och prata med dem. Men att det nästan första som händer när vi ska lösa ett par frågor 2 och 2, då bestämmer sig hjärnan för att "du kan ingenting just nu, du har glömt bort hur man gör". Jag vet att jag har svårt för ADR just för att det är så tungt som det är. Men jag tycker samtidigt att det är ganska kul, hör och häpna. Och när jag tycker något är roligt så har jag ganska lätt för mig.

Men inte...

Jag frågade om det mest självklara sakerna. Kände mig JÄTTEDUM! Gick ur rummet och ringde min moster. Hon vet ju vad jag kan och inte för hon har ju hjälpt mig med att plugga till nästan alla korten jag har. Så hon känner ju mig och hur min hjärna fungerar. Efter att ha pratat med henne och fått lugna ner mig ett par 1000 kilo så gick jag in i rummet igen där alla kursdeltagare satt, bad om ursäkt för min hjärna och fortsatte lektionen.

Att det ska behöva bli så här nästan varje gång jag gör "något nytt".
Sååååå jobbigt!!!!

Tack för mig! Hej

Har träffat helt underbara människor på föräldragruppen som BVC anordnade. En del av dem har jag väldigt bra kontakt med :-)
Så himla roligt att träffa andra mammor som är i samma situation som en själv. Förstagångsmamma :-)
Jag hoppas att vi kommer att hålla kontakt i massor med år. Så att man kan följa varandras barn :-)

Ne, det var inte igår som jag la ut ett inlägg här...
Skärp dig Jonsson!!

Jo, det har väl hänt en del sen sist. Kommer ju inte ens ihåg när jag skrev sist.

Lilla Donnan har hunnit bli 5 månader. Tiden går :-)
Emelie är ju stora tjejen nu :-)
Hon har hunnit bli ca 62 cm lång och väger ca 6,3 kg. Och hon är en sån go unge <3 Jag Älskar denna lilla människa så mycket! Tänk att även jag skulle bli mamma. Det fanns inte i min värld innan jag fick reda på att jag var gravid.
Men en sån tur att jag fick just Emelie :-)
Hon är en så snäll och go bebis!
Det är t.o.m några som har sagt att "Du har en Abebis" och jag kan inte annat än att hålla med. Nu vet jag ju inte hur det är att ha någon annan bebis så jag får väl lita på det :-)

Jag är så lycklig!!!

Det som retar mig mest är att jag inte har skaffat barn tidigare. Fast å andra sidan så har jag ju inte haft Mats innan. Och jag är superglad över att jag har väntat med att skaffa barn. För bättre Pappa än han finns inte. Han älskar också Emelie över allt annat på jorden.

Så det så!!!

Det är en bra fras.
När man inte vet vad man ska säga så kan man dra till med det.
Vi säger det ofta när Emelie är lite frustrerad. Men som sagt det går att säga lite nu och då :-D