Nu är det ett nytt år, 2016.
Och vilket år det kommer bli.

Inom kort, lite mer än en månad är Junior beräknad, 6 Februari är datumet satt. Sen kan det ju bli tidigare eller senare. Allt beroende på när Junior behaga att bestämma sig för att titta fram. Det ska bli kul att träffa denna lilla krabat som har gjort sig stor inne i mig. Det har varit en häftig, härlig, underbar, hemsk resa hittills. Full av känslor. Både onda och goda känslor. Just nu tex är det onda känslor för det gör ont i bäckenet och i ljumskarna. Speciellt på höger sida. Jag har oftast ont i höger höft. Men det varierar. Men det är lite knasigt att det ska behöva göra ont när jag bara ligger ner och slappnar av. Det gör mig lite smått irriterad.
En annan sak som också irriterar mig väldigt mycket är att jag inte kan gå promenader längre. Och det är ju pga att det gör så ont när jag går. Fast vissa dagar går det bättre än andra.
Men när jag ska gå lite längre typ som i affären eller så, har jag mitt foglossningsbälte på. Det gör både nytta och gör ont samtidigt. För när jag drar åt det så spänner det ju, naturligtvis, runt fogarna och det är ju så ömt redan utan bältet så när jag spänner åt så gör det ju ännu ondare än innan. Men går jag utan så gör det ont bara pga att bäckenet är så instabilt nu så det inte håller sig på plats när jag går.
Allt detta onda bådar ju till något bra sen när Junior väl bestämmer sig för att titta ut. För då har bäckenet mjukat upp sig så att det är möjligt för en bebis att komma ut naturlig väg.
Just i detta nu förstår nog Junior att jag tänker på och om Junior för det rullar runt och har sig inne i magen nu.
När Junior väl har bestämt sig för att komma till världen så har vi det mesta klart nu. Halvt om halvt är skötbordet klart. Vi har en säng till Junior :-) Barnvagnen är klar sen länge. Och sen är det väldigt mycket smått och gott som också är färdigt. Så bestämmer sig Junior för att titta ut nu så är jag och Mats beredda. Iallafall prylmässigt.
Mentalt är vi nog också ganska beredda men det vet man ju aldrig förrän det är dags. Och är vi inte beredda så får vi väl växa med uppgiften. Det är nog inga större bekymmer.

Tack för nu, Puh!!!